Nordöstra Skånes Fågelklubb

www.spoven.com

Exkursionsreferat 2007

Annandagjul på Väderön, 26 december

Tidigt på morgonen körde vi med två bilar från Sommarlust med riktning mot Torekov. Vädret var inte det bästa, vilket möjligen skrämde bort våra trogna skådare eller var det efterdyningarna av julfirandet. I Röke regnade det kraftigt så vi (Evert, Bengt och Christer) såg framför oss vilket busväder som skulle möta oss på Väderön. Det kom att visa sig att vi hade helt fel.

På båten ”Torekov” fanns kring 120 personer från olika föreningar, de flesta var säkert intresserade av att skåda fågel. Vi träffade ytterligare skådare från vår egen klubb, som tagit sig till Torekov på egen hand. Det tog 15 minuter att komma över till Väderön med båten.

Väl framme marscherade vi norrut genom Tångakärret och kom fram till St. Måseskär som blev vår första anhalt. På klippön, ett par hundra meter från land fanns bl.a. ett stort antal skarvar. Vi letade efter toppskarv men kunde inte finna någon från denna skådarplats. Däremot passerade en grålira ute över det oroliga havet. Det var inte många av oss som lyckades se liran. Andra arter som uppenbarade sig såväl i luften som i vattnet var smålom, storlom, sillgrissla, tobisgrissla, tretåig mås, havstrut, gråtrut samt ejder. Efter att vi fikat förflyttade vi oss till en närbelägen plats vid namn St. Tånge. Vädret hade blivit betydligt bättre. Solen sken från en nästan blå himmel. Nu kikade vi mot klippön från en annan vinkel och upptäckte då en adult och en juvenil toppskarv. Plötsligt uppenbarade sig en adult havssula i solskenet. Här sågs även svärta, bergand, bläsand och ännu en förbiflygande juvenil havssula. Under förflyttningen på Väderön upptäcktes mesar, ängspip- och skärpiplärka samt gärdsmyg.

Båten skulle hämta oss redan kl. 13.20 så vi begav oss till Sandhamnsbryggan. Här hann vi med ännu en fika och en titt på sälarna som visade sig ganska nära land. Eftersom vädret blev jättefint ville säkert många stanna ytterligare en timme, åtminstone de som skådade fågel.

Fotnot
Hallands Väderö tillhör Skåne och ligger i Kattegatt, 3 km väster om Torekov och är 3.1 km2 stor. Här finns unika alkärr, bl.a. Ulagapskärret. Väderön är fridlyst som naturpark sedan 1958. Fyrplatsen inrättades 1884, numera är fyren obemannad.

Christer Ahlquist

Gåsfrossa, 18 november

I efterdyningen till gårdagens gåsräkning åkte vi ut för att titta närmare på de stora gåsflockarna som enligt gässens traditioner samlas i våra trakter den här tiden. Det var Lotta, Glenn, Agneta, Christer och undertecknad som under Nils Waldemarssons och Evert Valfridssons ledning besökte de lokaler där gässen setts under gårdagen. De stora höstflockarna sädgäss har anlänt, kanadagäss börjar anlända, likaså bläsgäss, spetsbergare och vitkindade.

Första stoppet gjordes vid Hovby byaväg. Det var dimma under hela dagen men fullt skådbart. Gåsflockar svävade över ängarna, men eftersom jakt pågick och skott smällde, flög de vidare. Vid Kavröbro, vårt nästa stopp fanns stora flockar. Det var ett par tusen gäss i luften, mest vitkindade. Men även här small skotten och några gäss föll till marken nära oss, så det var inga som landade.

Eftersom stora flockar setts i Landön-Tostebergaområdet bar det iväg till Gälltoftavägen, ner mot Fårabäck. Där borde chansen vara större, dels är gåsjakt bara tillåten till kl 11 och dels så jagar man bara vid några tillfällen under hösten på Trolle-Ljungbys marker. Där fanns mycket riktigt en flock på 3-4000 gäss där vi i lugn och ro kunde studera de olika arterna. Vi hittade alla av de ovannämnda arterna, bland annat flera spetsbergsgäss, en art som ökar och man numera kan hitta i alla större sädgåsflockar.

Lunchen intogs vid borden vid Landöns hamn. Här sågs en kungsfiskare och ca 25 storskrakar och några tånglakar som var kvarlämnade vid nätrensning. Vid Tosteberga hamn rådde Lützens dimma och för dagen fanns lite fågel. Några stopp till gav bara gäss på mycket långa håll. Vi noterade också att det var gott om ormvråkar.

Trots jägare och dimma blev det en trevlig förmiddag med mycket information och snack om gäss, jakt och annat. Hur många gäss av olika slag som finns i området kan den intresserade finna på fågelklubbens hemsida.

Bengt Johansson

Åsnen som blev Kåseberga, 10 november

Mårtensafton, kl 0800, samling på vanlig plats vid Sommarlust för exkursion till Småland och Åsnen. När klockan passerat samlingstidpunkten har utöver exkursionsledaren endast två deltagare infunnit sig. Är alla andra hemma och steker gås eller är det gårdagens och nattens blåst och regnblandade snö som avskräcker? För nu skiner ju solen i en vacker senhöstmorgon. Hur som helst, efter överläggningar i den lilla gruppen, avviker dagens exkursionsmål med 180 grader från det ursprungliga målet. Rekognoseringen av Åsnen under veckan har tyvärr visat att någon örnmatning inte påbörjats och inte heller kommer att genomföras under den kommande vintern. Det finns nämligen inte längre några möjligheter för kronobergarna att få tag på hela veterinärbesiktigade djurkroppar sen slakteriet i Helsingborg lagt ner sin verksamhet. Hur detta kommer att påverka vinterförekomsten av havsörn i området kan man ju fråga sig. Vidare så fanns ännu inga större samlingar av storskrak på plats för att genomföra sitt spektakulära drevfiske. Exkursionsgruppens intresse övervägde därför till förmån för Sydostskåne där en del intressant hade rapporterats under föregående dagar. Mot Kåseberga, således!

Vid Kåseberga hamn hittades utan någon ansträngning den brednäbbade simsnäppa som varit på plats några dagar. På sedvanligt tacksamt manér var den mycket oskygg och visade upp sig i gott medljus för tillresta skådare och fotografer. Här fanns också en ung alfågel som födosökte helt nära stranden. Här fanns tillfälle att noga studera den ganska annorlunda dräkt som 1 K fåglarna bär. Ett par sena sädesärla rastade i tångbankarna och en skärpiplärka flög förbi. Nu fördubblades också nästan antalet deltagare då Glenn och Lotta som via mobiltelefon dirigerats till rätt exkursionsmål anlände. Efter en stärkande fikapaus på den vinterstängda restaurangens utemöbler ställde vi in uppmärksamheten på en annan ovanligt sen höstflyttare, nämligen ringtrast. Under en stund exponerade sig ringtrasten sig i toppen på en hagtornsbuske för oss. Men vid ett fortsatt eftersök i buskagen i den branta sluttningen upp mot Ale stenar var den spårlöst försvunnen. Typiskt ringtrastbeteende!

Vi fortsatte sen vidare till området öster om Hammar där de klassiska kornsparvsfälten genomsöktes. Men ingen kornsparv stod att finna. Denna art är notoriskt svår att hitta under höstmånaderna när den förmodligen är utspridd i jordbrukslandskapet där ett överflöd av föda finns. Först när det blir kärvare att finna mat så samlas de i vinterflockar. Färden fortsatte till Hylkan där det bland skäggdoppingarna också fanns en fiskande svarthakedopping. I Simrishamn kontrollerades trutarna i hamnarna. Dock med magert resultat då flockarna var relativt fåtaliga beroende på att inga fiskefartyg var aktiva. Dock gavs goda möjligheter att i småbåtshamnen studera dräktutveckling och åldersbestämning av framförallt havstrut. Rätt åldersbestämning är grunden i all bestämning av mer ovanliga trutarter. Att det är kärvt att vara trut visade den 3 K havstrut som såg ut att ha något konstigt bihang i näbben. Men det visade sig att det var tungan som hängde ut. Undernäbben var totalt förstörd. Det torde bli kärvt för den individen att överleva.

Efter detta besök återvände vi med nordlig färdriktning mot hemmatrakterna. Till skillnad från de fåglar som på hösten navigerar 180 grader fel så hade vi förmågan att hitta tillbaka.

Nils Waldemarsson

Friseboda, söndag 30 september

Det var ingen direkt rusning till föreningens Frisebodaexkursion, sista helgen i september. Vid samlingen i det grå gryningsljuset på parkeringen mötte i alla fall tre trogna föreningsfunktionärer upp. Måhända var manfallet en konsekvens av att aktiviteten faktiskt inte utannonserats i Spoven. Eller så hade den planerade bevakningen av sjöfågelsträcket verkat avskräckande – det handlar ju om en ganska speciell form av skådning som kan vara både monoton och tålamodskrävande.

I sanningens namn ska sägas att ytterligare två deltagare anslöt ute vid plattformen redan strax efter halvåtta. Men vi blev ändå långt ifrån ensamma. Under hela morgonen droppade det nämligen in välbekanta skådaransikten, sugna på att spana sträck, och säkert frestade av den labbfrossa somliga fått uppleva dagen innan. Till sist var det faktiskt ett drygt 20-tal personer på plats ute vid plattformen.

Sågs det nu någon fågel? Om det gjorde! Faktum är att vi prickade in en av höstens allra bästa sträckdagar, vilket motiverade till bevakning 07:00-14:30. Väderleksmässigt kunde vi konstatera att gårdagens friska ostvind vridit över till syd eller sydsydost och avtagit betydligt i styrka. Men det kändes ändå som att vinden låg på från havet. Sikten var tidvis ordentligt nedsatt pga dis och lätta regnskurar. Med andra ord tuffa men läckra betingelser.

I vanlig ordning passerade fåglarna i ganska väldefinierade ”korridorer”. Närmast land, från strandlinjen och 300 meter ut, gick merparten av vadarna. Strax där utanför låg huvudstråket för gäss och änder. Ytterligare längre ut, mot horisonten, fanns flera korridorer för änder och gäss, flockar som tvärade över bukten med siktet inställt på direktpassage av Stenshuvud.

En av dagens verkliga överraskningar var det intensiva sträcket av kärrsnäppa. Flock efter flock med 5-35 exemplar svepte förbi lågt över vågtopparna. I dessa flockar lyckades vi redan under den första timmen gallra ut två skärsnäppor. Annat skoj som gömde sig bland kärrorna var fyra småsnäppor och en sandlöpare. En bit upp i luftrummet, fast i samma korridor, passerade oväntat många ljung- och kustpipare (79 respektive 78 ex). Bland dessa hade det smugit in en myrspov och en brushane.

Sydsträcket av simänder är en av huvudattraktionerna vid Friseboda i månadsskiftet av september och oktober. Antalsmässigt dominerade förstås bläsand med sammanlagt 3416 ex under dagen, men även stjärtand skulle visa sig ha en mycket bra dag (752 ex). I bläsandsflockarna vaskades det fram enstaka krickor och skedänder. Bland dykänderna noterades åtskilliga hundra sjöorrar och 1400 ejdrar, det senare ändå bara en halv promille av vad som kan passera under en riktigt bra dag på Öland eller i Brantevik.

På gåsfronten bjöd prutgässen på en riktigt läcker uppvisning med inte mindre än 1518 inräknade. Sobert tecknade prutgäss i stilfull formering mot ett upprivet grågrönt hav är något av det mest estetiskt tilltalande som ett sträckskådaröga kan utsättas för – en minimalistisk fulländning. Andra resenärer i samma viktklass var vitkindad gås (389 ex) och bläsgås (88 ex).

Prutgäss

Ett annat säreget skådespel regisserades av sånglärkorna. I löst sammanhållna flockar pumpade de på lågt över vattenytan under i stort sett hela dagen. Det var nog ingen som mäktade med att räkna alla flockarna men en grov uppskattning landade på drygt 2000! Lärkornas framfart bevakades med lystna ögon av inte mindre än fem pilsnabba stenfalkar och en något sen lärkfalk.

Dagens clou utgjordes av en insträckande svartnäbbad islom i övervägande sommardräkt, påpassligt intubad av den inte helt obekante Greger Flyckt. Bjässen kom rakt in mot land i sällskap med en storskarv och gick ner precis utanför plattformen! Efter en kort rast lättade lommen och sträckte ner till Juleboda för att inta sitt vinterrevir. En riktigt minnesvärd observation!

Bland distansobsarna noterades enstaka små- och storlommar, åtta gråhakedoppingar, två tordmular och en kustlabb. I en avlägsen korridor passerade också en del dvärgmåsar, precis som sig bör när vinden legat på från ostsektorn. Under dagen räknade vi till minst 18, men det kan säkert ha varit fler. Långt ute över havet sågs också två trötta hornugglor. Kanske utmattade efter att ha lättat från Öland eller Gotland under efternatten? Lika många jordugglor valde att sträcka in rakt över våra huvuden. Dessa båda exemplar hade nog smugit ner längs kusten under morgonen, och inte varit ute på några nattliga äventyr, eftersom de uppvisade ett helt annat klipp i vingföringen jämfört med sina hornbeprydda fränder.

När lokalen lämnades en bit på eftermiddagen kunde det konstateras att vi haft den sagolika turen att få bevittna en av höstens stora sträckdagar vid Hanöbukten. Särskilt imponerande var det fina sträcket av prutgås, bläsand, stjärtand, kärrsnäppa och sånglärka. Till detta kunde vi sedan foga flera spännande kryddor med svartnäbbad islom på topp. Som exkursionsledare fungerade undertecknad.

Göran Arstad
 

Sammanställning av sträcksiffror (mest intressanta arter, 07:00-14:30)

En tur till Hanö, 23 september

Utflykten till Hanö denna soliga septembersöndag med Kaj Svahn som guide, lockade 45 deltagare. Båtresan från Nogersund ut till ön tog runt en halvtimme. Från båten syntes knölsvan, en hel del ejder och storskarv naturligtvis. Hanöbukten helgade vilodagen, så de exkursionsdeltagare, som varit oroliga för sjösjuka, slapp få sina farhågor besannade.

Sedan vi äntrat landbacken, började vi vandra mot öns nordspets och den sk Bönsäcken. Vi upptäckte den ena mördarsnigeln efter den andra. Där försvann villfarelsen att ö-världen skulle vara förskonad från dessa marodörer. En flock grönsiskor fladdrade förbi och många kungsfåglar både hördes och syntes. Linda Niklasson, som tagit initiativet till exkursionen, utfäste en belöning på hundra kronor till den, som hittade en brandkronad dito. Hon fick behålla hundralappen.

Efter att ha tillryggalagt en smal, krokig och stenig stig kom vi fram till Hanös nordligaste del. En stenskvätta och en grå flugsnappare mötte oss. Härifrån kunde vi blicka ner mot havet och se Bönsäcken, som är en strandsporre bestående av enorma mängder klappersten. Dess form ändras med väder och vind. Hur Bönsäcken fått sitt namn, finns det många föreställningar om. Detta går att läsa om på Hanös hemsida.

Några mindre korsnäbbar gjorde en blixtvisit. Det måste ha varit en för dem främmande biotop. Så var det dags för den första fikapausen. Flera sparvhökar kretsade över oss. Ett stycke ut över havet passerade några sjöorrar. Närmare land låg det ejdrar av varierande ålder. Gudingarna var ännu inte riktigt utfärgade. Lövsångare, rödhake och gulsparv höll oss sällskap.

Mätta och belåtna vandrade vi vidare upp till den engelska kyrkogården, som ligger på berghällarna mellan Bönsäcken och fyren. Linda, som är väl förtrogen med området, berättade att Hanö hade varit bas för den engelska örlogsflottans operationer i Östersjön under Napoleonkrigets dagar. De engelska sjömän, som fick sätta livet till blev begravda här. Härifrån drog vi mot öns östra strand, genom att kliva och klättra över diverse klippor och stenar. En stenfalk visade välvilligt upp sig. Sedan satte vi kurs mot fyrtornet. Mera klättring. Sista biten var stenfri men rejält brant. Väl uppe vid fyrtornet tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av en andra fikapaus. Vi var ordentligt svetta efter vandringen upp. Fyren är idag helt automatiserad och fungerar även som SMHI:s väderobservationsstation. Linda visade en bild på Hanös gamla fyr, som var byggd ovanpå fyrmästarebostadens tak.

Vår målsättning var att gå runt hela ön. Därför anträdde vi nerfärden i riktning mot sydsidan för att därifrån gå vidare tillbaka till hamnen. Det var stenigt här också. Var och en försökte hitta den bekvämaste vägen att ta sig fram på. Förmodligen liknade vi en oorganiserad skallgångskedja. Backnejlikan blommade fortfarande och det var gott om malört. En bivråk cirklade över oss. Brun kärrhök såg vi också. En del av oss hade turen att få en skymt av några av öns dovhjortar. Vi andra fick nöja oss med deras restprodukter.

När vi kom tillbaka till hamnen fick Kaj Svahn syn på en ung silltrut ute på piren. Den fick bli den avslutande obsen på Hanö. I väntan på att färjan skulle ta oss tillbaka till Nogersund, gick vi igenom, vad vi hade sett under dagen. Efter att ha tagit med alla ytterligare finkar, mesar och andfåglar utöver de nämnda, fick vi ihop drygt 60 arter. Vadarfåglarna hade däremot lyst med sin totala frånvaro. Det lugna vädret hade nog medfört att färre fåglar var i rörelse. Å andra sidan fick raritetskommittén lite ledigt. För många av oss, kanske rent av för de allra flesta, var det första besöket på Hanö, men antagligen inte det sista. Då vi stigit i land, bad vi Linda att "initiativtaga" en gång till. Vi var överens om att gärna göra om den här exkursionen till våren.

Agnetha Björklund

Onsdag 6 juni - Nationaldag med nattskärror

Sveriges nationaldag firades i år med att spana efter den mytomspunna nattskärran. Jag kände mig liksom Ronja Rövardotter fångad av sången från det underjordiska när vi lockades längre och längre in i skogen vid Stora Ry av Ulf och Evert. Och jag tänkte att härifrån kommer jag definitivt inte att hitta ut igen…..

Väl framme började det surra i luften direkt, tyvärr var det bara väldigt många myggor som också hade samlats på samma ställe. Alla de tusentals knotten kom strax efter. Kvällen var annars mild och skön efter en av årets varmaste dagar.

På plats hördes en järnsparvs avbrutna sång, taltrastens strofupprepande och tranans och skogssnäppans läte. Några morkullor passade på att visa upp sig innan Ulf hade bestämt med nattskärrorna klockan 22.10, lagom efter lite fika.

Jag vet inte hur många Ulf hade ”anställt”, men två nattskärror försökte i alla fall låta som tre. En flög nämligen fram och tillbaka mellan minst två platser och landade för att surra på sitt karakteristiska sätt. Som Ulf även berättat om tidigare, flög de också några rundor ovanför oss, som för att spana in oss och se vad vi var för några.

Det annalkande mörkret, myggen och knotten som var på plats gjorde det dock svårt för oss att riktigt tydligt se nattskärrorna. Men deras surrande hade vi med oss ändå fram till runt klockan 23.00 då skådargruppen började att upplösas till skillnad från ”MYGGA”-stanken som nog fortfarande ligger kvar.

Och ja, jag körde vilse på vägen hem…men det gjorde ju ingenting, en nattskärreupplevelse rikare!

Annika Böök

Drakamöllan den 2 juni

Drakamöllan är en fantastisk liten pärla som fågellokal, med en exklusiv häckfågelfauna bestående av bland annat sommargylling, fältpiplärka och trädlärka. Den här tidiga morgonen hade vi förhoppningar om att vi i fulla drag skulle få njuta av en fantastisk fågelkonsert, solgula gyllingar och fältpiplärkor stämda i sandstäppens färg. Kanske skulle vi också få se någon smaragdgrön sandödla.

Fältpiplärka

När klockan så ringde vid kvart över tre, kändes sängen sällsynt skön. På fönsterblecket trummade ett ihärdigt regn och molnen gjorde att det fortfarande var tämligen mörkt. Trots detta var vi så småningom inte mindre än 22 tappra deltagare som i den tidiga morgonen valt bort den värmande sänghalmen, till förmån för en Gyllingpromenad i Drakamöllan. SMHIs prognos om att det tunna, strilande regnet skulle upphöra så småningom bidrog till att hålla humöret uppe.

Efter avfärd från Kristianstad vid kvart över fyra, samlades vi vid Drakamöllans parkeringsplats klockan 5. I samlad tropp begav vi oss ut i reservatet, med ögon och öron på skaft. En diskussion förekom vilket som var den bästa vägen – motsols eller medsols. Det skulle så småningom visa sig att det inte spelade så stor roll, utbytet blev, såvitt vi kunde bedöma, detsamma. När den första gyllingen hördes flöjta (fortfarande i regnet…) så gjorde den det dock borta vid parkeringen, som vi lämnat strax innan. Rätt lång håll alltså, och onekligen hade vi då hört den bättre om vi gått åt andra hållet…

På vår promenad genom betesmarken observerade vi sedan några av reservatets karaktärsfåglar. Stenskvättor flög kring murarna, ängs- och trädpiplärkor sjöng, och en stenknäck flög lockande över våra huvuden. Några av oss hann också med att få en skymt av en blöt fältpiplärka på en sten, innan den föredrog att ganska raskt göra sig osynlig för resten av sällskapet. I en av backarna letade en dubbeltrast mat, och när den flög sin väg lät den höra sitt karaktäristiska lockläte, som brukar liknas vid det smattrande ljud som uppstår när man drar med nageln längs en kam.

Efter välförtjänt fika under några bokar som gav åtminstone något lite skydd mot det envisa regnandet, fortsatte vi vår rundvandring och lyssnade till sånglärkans drillar i skyn, alltmedan ring- och skogsduvor spelade i bokdungarna. Eftersom alla, trots fältmässig utrustning, vid det här laget började bli tämligen blöta, gick vandringen nu relativt raskt tillbaka mot parkeringsplatsen. När vi närmade oss bilarna fick äntligen samtliga deltagare höra gyllingen, även de som på grund av avståndet hade haft svårt att uppfatta ljudet tidigare. Åtminstone en individ flöjtade fint på nära håll, och ytterligare närmare parkeringen kunde vi sedan avnjuta de omväxlande tonerna av en härmsångare i en buskridå. Man upphör aldrig att förvånas över vilken fantastisk repertoar den fågeln har! Att vädret gjorde att gyllingarna inte var fullt så flitiga som vi hoppats, och inte heller andra arter sjöng som vi hoppats och trott, var ju inte något att göra åt. Sammantaget konstaterade vi att vi kunnat räkna in många av de arter som vi hoppats på, och Gyllingmorgonen får därmed, trots det motsträviga vädret, betraktas som lyckad.

Fredrik Ahlström

Ölandsresan 25 – 27 maj

Inför den vårliga, i år senvårliga, resan till Öland var väderleksutsikterna till en början mycket lovande men ju närmare vi kom avresedagen desto osäkrare blev de. Ändå lämnade vi gummistövlarna hemma efter en dag med fint väder för att överraskas av ett kraftigt åskväder med häftiga regnskurar i höjd med Karlskrona. Vi var 12 personer med varierande ornitologiska kunskaper och lika varierande utrustning som i buss och bil gav oss iväg. Själv tillhörde jag de definitiva noviserna beväpnad med bara en handkikare, men jag räknade med att jag skulle visas samma generositet som jag upplevt tidigare i klubben när det gäller att få titta närmre på fåglarna genom tubkikarna. Ett besök i Naturbokhandeln stod på programmet och där skulle jag kunna se ut någon passande förstoringsapparat.

I Hagby hamn söder om Kalmar hade man sett en prärielöpare och vi hade därför bestämt oss för att göra en avstickare dit. Om vi lyckades köra ifrån ovädret eller om det rörde sig långsamt får vara osagt, men i ett uppehåll mellan regnskurarna lyckades vi ta oss ner till stranden och i lä av några fiskebodar fick vi syn på den lilla vilsekomna gästen. Även om denna var orsaken till vårt avvikande från E22, fick vi se både myrsnäppa och mosnäppa ibland de mera vanliga vadarna och änderna. En kraftig åskskur tvingade oss att fly tillbaka till bil och buss för fortsatt färd mot Öland.

Det var tunga regnmoln, kraftiga blixtar och hällande regn som hälsade oss när vi for över Ölandsbron och det var inte utan att de kvarlämnade stövlarna ägnades en del tankar. Framme i Ås och vandrarhemmet hade regnet minskat men ingen var särskilt intresserad av någon nattlig exkursion. När det dagades hade regnet ersatts av en kall, inte alltför tät dimma. Från markerna hördes kornknarr, gräshoppssångare och rosenfink. Det var fortfarande tidigt på morgonen när vi på väg mot Södra udden passerade hägnets dovhjortar och fick en första uppfattning om vad som fanns att se - en ståtlig rödspov, en strandskata med sina ungar och runt Långe Jan virvlande svalor och tornseglare. Det var fortfarande kallt och dimmigt när vi nådde Södra udden. Där väntade fåglar som åtminstone ett par av oss aldrig sett tidigare – kärrsnäppa, roskarl, sandlöpare. Många gudingar guppade bland vågorna - tillfreds med ungkarlstillvaron? Efter ett par timmar och eftersom fågelscenen inte förändrats på ett tag for vi till Södra lunden och välbehövlig kaffepaus. Dimman började skingras och solen titta fram och när kaffet var drucket strålade solen från en nästan molnfri himmel. Vi promenerade genom grönskan och njöt av fågelsången. Trädgårdssångare, grönsångare, gransångare, härmsångare, törnsångare, ärtsångare, lövsångare och många fler medverkade i en inte alltid så välstämd orkester. I den lilla dammen fostrade sothönor sina ungar och som det verkade ibland också andras. Lundens grönska var fortfarande skir och svärdsliljorna lyste i vattnet. På väg ut ur lunden dök en törnskata upp och utanför stengärdet råmade korna och bräkte lammen.

En god stund senare styrde vi kosan norrut mot Eckels udde på jakt efter en skedstork som setts där. Den visade sig inte, om den nu var kvar. En bit utanför stranden låg sälar och njöt av solskenet. Vi bestämde oss för att äta lunch och uppvaktades närgånget av gråsparvar som tiggde smulor från matsäckarna. Så bar det iväg tvärs över Alvaret till Görans dämme. Där gjorde svarttärnor sina eleganta flygturer, måsar häckade och årtor, skedänder, smådoppingar, snatteränder och krickor simmade omkring eller tog igen sig på stenar eller vassruggar. Högt uppe gled en vuxen havsörn omkring irriterad av ett par måsar. Vi var alla överens om att Görans dämme var höjdpunkten på vår resa.

Men… på väg till vår middag och just när vi passerat Eketorps borg, fick vi syn på en ängshök som till synes lugnt och metodiskt genomsökte markerna. Med jämna mellanrum dök den ner på ett fält utan att den tycktes slå något. Plötsligt fick vi syn på ytterligare en hök som betedde sig på ett annorlunda sätt. Den visade avancerade flygkonster om för att roa sig eller för att imponera var oklart. Var nu detta ytterligare en ängshök eller en stepphök? Gruppens kunniga slog sina huvuden ihop men utan koncensus. Skådandet och dividerandet fick avbrytas eftersom middagstiden var inne. Det blev ingen dessert efter kroppkakorna. I stället for vi tillbaka mot Eketorp. Där var hökarna fortfarande luftburna och man enades om att de nog var ett ängshökspar. En duvhök dök också upp i samma blickfång. Var nu detta resans höjdpunkt?

Det började skymma och kylan från vattnet blev alltmer märkbar nu när solen gått ner. Vid Fågel Blå hade man sett en svartbent strandpipare men när vi kom fram hade den hunnit utom synhåll. Det enda något originella var två harar som hoppade omkring i strandsluttningen. Behållningen blev i stället tre storkar som landat i våtmarkerna just norr om Södra lunden. Skymningen började falla och vi for tillbaka till vårt läger. Där uppenbarade sig först en pilgrimsfalk och sedan en lärkfalk mot kvällshimlen. De mest entusiastiska bildade en kvällspatrull som fick se de första hönsfåglarna under vårt Ölandsbesök. En flock rapphöns sökte nattläger och en kattuggla hoade i bakgrunden.

Vi började nästa dag tidigt som vanligt och for återigen mot Södra udden. Storkarna var kvar vid Södra lunden och på andra sidan vägen sågs roskarl, prutgås, kanadagås och vitkindad gås. Tre tranor kom flygande och en liten turkduva korsade vägen framför oss. Vi hade tänkt göra ett nytt försök med den svartbenta strandpiparen men den hade uppenbarligen inte visat sig på morgonen och vi valde därför att hellre gå på en ny promenad i Södra lunden. Björktrasten var där och flugsnappare, både grå och svart-vit, men halsbandsflugsnapparen fick några av oss se först i Norra lunden. De flesta fick nöja sig med dess läte.

Så började det bli dags att påbörja återresan. Vi stannade vid Kungsgården men vinden hade nu ökat och var riktigt kall och det verkade som om fåglarna tyckte detsamma och därför tryckte i buskarna. Vi for vidare till Stenåsabadet där några som var med på förra årets höstresa hade sett många kungsfåglar. Det gjorde vi inte nu. Däremot såg vi både pilgrimsfalk och lärkfalk.

Möckelmossen blev vårt sista stopp. En huggorm kom ringlade och försökte snabbt gömma sig. På mossen väntade rödbena och häger. Vi både såg och hörde lövsångare och sånglärka bland krutbrännare och andra orkidéer. Så var det dags att lämna Alvaret och styra kosan mot Kristianstad. Utflykten till Öland var både intensiv och innehållsrik. Vi såg 127 olika fågelarter och hörde några till. Vi som var med tackar Evert Valfridsson för en fin weekend.

Jan Rosenquist

Fågelskådningens dag den 13 maj

Fågelskådningens dag gynnades denna gång av en i stort sett vindstilla och ljum morgon och förmiddag efter nattens regn. Dagens första regnskur över Håslövs ängar kom först när avvecklingen av dagens arrangemang pågick. Dock drabbades den nya aktiviteten ute på Lillö tillsammans med orienteringsklubben av lite kraftigare regnskurar. Dessutom fanns bemanning inne vid Kanalhuset i Kristianstad. Ute på Håslöv hade som vanligt cirka 200 deltagare mött upp och dessa kunde ta god tid på sig under den fina förmiddagen och njuta av en artrik fågelförekomst. Cirka 70 arter sågs eller hördes under morgonen och förmiddagen. Bland dessa noterades som ovanligare arter; överflygande aftonfalk, spelande dubbelbeckasin och åtskilliga svarttärnor. Dessutom uppträdde de vanliga artisterna som till exempel rödspov, brushane, rödbena och gulärla. Men det som imponerade mest var det kraftfulla sträcket av vitkindade gäss på väg mot sina nordliga häckningsplatser. Mer än
10 000 gäss sträckte förbi under förmiddagstimmarna.

Tipsrundan var uppenbarligen av det svårare slaget i år då ingen deltagare med 13 rätt fanns, men väl 2 stycken pristagare med 12 rätt. Dessa var Ingrid Levin och Mona Nilsson, båda från Kristianstad.

Rätt tipsrad på fågelskådningens dag 13/5 2007
 

Fråga	Svar	Kommentar
1	1	Årets riksinventeringsart är nattskärra
2	2	38 000 rastande gäss sågs i nov 2006
3	2	Ovanligt många pärlugglor har hörts under våren
4	X	Vittrut har setts i Kristianstads kommun före 2006
5	X	Pilen pekar på submustaschstrecket
6	1	Brun kärrhök förses med satellitsändare
7	X	Gott om grankott i år, därför häckar mindre korsnäbb talrikt
8	2	Bilden visar ett storskarvbo
9	X	~120 par tofsvipa häckade på Håslövs ängar 2003
10	1	Större skrikörn gästade oss för tredje året i rad
11	1	Naturrummet skall placeras vid Härlövsängaleden
12	X	Bilden visar en sparvhök
13	2	Vaktel kan sökas i området kring Ripa Sjögård

Nils Waldemarsson

Ut i Hemmamarker, lördag 12 maj

Varför var vi så få personer som samlades vid Sommarlust idag? Var det den tidiga tidpunkten 05.30 eller var det en missvisande väderrapport som lovat regn? Det blev i alla fall härligt väder men lite kyligt och blåsigt tidigt på morgonen. Anette Strand, dagens exkursionsledare, tog undertecknad, Ulla-Maj Nilsson, Gösta Peper och Lars från Norge till Herculesområdet. Anette slog ett slag för pågående atlasinventering, fler inventerare behövs. Det är en häckningsinventering, man ska försöka få häckningskriterier (häckningsbevis) enligt en mall, det vanligaste är nog en fågel med mat i munnen. Det räcker för att man ska veta att den häckar. Det är inte svårt att häckningsinventera ansåg Anette, om man bara kan de vanliga fåglarna.

Vi gick sedan en promenad från parkeringen i nordvästra hörnet en slinga ner till fågeltornet och tillbaka. Vi fick häckningskriterier på ängspiplärka och några till och såg bon av ormvråk och kråka. I fortsättningen tar jag med ett urval av de fåglar vi såg. På vägen ner mot sjön törnsångare och några småspovar på nordflytt. På spången genom sälgbuskagen sjöng näktergalar, lövsångare, gransångare och svarthättor. Sedan lyssnade vi på sävsångaren, nyss anländ, och Gösta förklarade att bästa sättet skilja dess sång från rörsångarens var att den hade mycket mer drillar och variation än den mer enformige rörsångaren. Den har också sångflykt och sitter oftast i träd, inte i rena vassar. Senare hördes också rörsångaren och alla Anettes målarter för dagen, svarttärna, tornseglare, gök, och backsvala .Gösta berättade om fåglars ”skuggsång” innan de sätter igång på allvar, som kan vara svår att känna igen, så trädgårdssångaren vi lyssnade till blev bara till 80% säker.

Väl uppe i tornet sågs bl.a en havsörn sittande i en sälgbuske. Vi fortsatte snart och vid den närmaste dammen i härligt lä och sol blev det frukostpaus till bl.a. pungmes och en liten flock grönbenor som dansade förbi. Under den fortsatta promenaden tillbaks till parkeringen noterades gräshoppssångare, strandskata, steglits och gulärla.

Eftersom det var tidigt på dagen for vi vidare och fortsatte skådandet vid Ekenabben. Mindre hackspetten trummade flera gånger vid vår ankomst, i ekarna vid tornet klängde några gråsiskor, vi gick spången tillbaka där en rödstjärthane visade upp sig vid ett troligt bohål. Gösta berättade om fladdermusidentifiering och visade också fladdermusholkar han satt upp, ett stort plus till exkursionen. Ett par av holkarna var nyligen besökta, det var urinfläckar vid bohålet. Vi fick veta att vissa fladdermöss på kvällen kan fånga insekter runt ansiktet på oss utan att vi märker det, ganska läskigt. Tur vi inte har några vampyrer här. Sista anteckningen blev grönsångare, trana och trädkrypare och trädgårdssångaren blev nu till 90% säker.

Bengt Johansson

Vakö myr, 29 april

Vakö myr, 13 kvadratkilometer stor varav 6 kvadratkilometer öppen yta, är en av de största kalmyrarna i södra Sverige. Drabbad av storbrand 1992 vilket egentligen inte var av ondo då brand är en naturlig del i en sådan myrs biologiska liv. Branden bibehöll och förbättrade myrens öppna karaktär vilket gagnar bland annat vissa fågelarter som är beroende av detta. Myren är under århundraden påverkad av mänsklig aktivitet som torvbrytning och olika odlingsansträngningar av en hårt pressad torparbefolkning. Hela området är sen 1998 naturreservat.

Denna för de flesta av oss okända och förmodat otillgängliga plats i gränslandet mellan Småland och Skåne besöks inte särskilt ofta. Men fågelklubben gjorde genom sin exkursion dit den 29/4 ett försök att ändra på detta. Vi valde den lätta vägen in vilket innebär att man går in norrifrån, från Småland vid gården Låkan, på en väl spångad led som följer en gammal risbädd som bosättarna använde sig av under 17- och 1800-talet. Här vandrade då under denna aprilkväll ett drygt trettiotal besökare in ett område som man kan uppfatta tillhör en betydligt nordligare biotop. På vägen ut gjordes små stopp vid gamla torp och odlingslämningar liksom vid en gammal kolmila. På Flatön begrundades de sista bosättarnas öde där familjefadern år 1902 lämnad sin familj åt sitt öde på denna lilla stenbundna ö i myren och for till Amerika för att aldrig mera återhöras. Denna lilla stund till eftertanke skedde för vår del till ackompanjemang av lövsångare, svarthätta, och järnsparv. Promenaden fortsatte ut till en väl placerad utsiktspunkt av urberg som höjer sig ett tiotal meter över myrplanet och ger en förnämlig överblick över detsamma.

Här ute är tempot inte så högt på fågellivet som vi är vana vid från våra frodiga och art- och individrika marker i Vattenriket. Men nyanländ buskskvätta underhöll oss med spröda toner och såväl grönbena som ljungpipare spelade för oss och behagade dessutom visa upp sig fint. Detta är med stor sannolikhet en av de sydligaste häckningsplatserna i landet för dessa båda vadararter. Spår av större hönsfåglar i form av spillning från tjäder bestyrkte förekomst av denna och även om vi inte hörde eller såg några i denna något blåsiga kväll så häckar en relativt stark stam av orre på myren. Under återtåget avlyssnades rödhakarnas och taltrastarnas kvällskonsert och lagom tillbaka på parkeringen så började morkullorna att spelflyga. Efter en avslutande älgvarning, då två fjolårsklavar setts i närheten på uppfärden, så skildes vi åt efter ett besök i en för oss mycket annorlunda biotop.

Nils Waldemarsson

Magle våtmark - lördag 28 april

Vi var 14 nyfikna fågelskådare som samlats vid parkeringen till våtmarken för att med hjälp av Hässleholms kommunornitolog Anders Larsson under en lättsam promenad bekanta oss med dess fågelliv. Vi möttes av skrän från skrattmåskolonin och oroliga grågäss med sina ungar. Anders kände väl till våtmarken och dess historia. Den tar mot det ”renade” vattnet från reningsverket intill och tar bort ytterligare fosfat och nitrat. På hästladan i södra hörnet hade ett sädesärlepar bo i en springa i panelen, och inflygningarna till boet följdes av en katt i fönstret bredvid. Tornfalksholken på gaveln hade tyvärr inte haft någon häckning mer än första året den sattes upp.

Våtmarken har varit känd för sin rikedom på doppingar, vid förra besöket 2004(?) sågs alla doppingarter utom svarthalsad. Ett år har här häckat 12 par smådopping, nu verkade det tomt Det berodde på att det kommit in fisk i dammarna, som konkurrerar med doppingarna om födan. Fisken har också dragit till sig storskarvar. Sothöns, vigg, knipa, snatterand, brunand (2 par) och skedänder sågs. Före fikapausen vid plattformen visade sig den svartvita flugsnapparen, en hane, årets första. Under fikapausen uppenbarade sig fiskgjusen, några kretsande ormvråkar och en glada. På vägen tillbaka till parkeringen mötte vi sångsvan och kanadagås på boet och överraskningen, ett par gråhakedoppingar på ett minimalt bo. Av vadare såg vi bara tofsvipor och en skogssnäppa. Botaniskt såg vi att sommargyllen började slå ut, vilket torde vara ganska tidigt.

Sammanfattningsvis så var det inte så rikt fågelliv i år, men det är ett fint strövområde och man kommer fåglarna mycket nära. Vi avtackade Anders och alla var nöjda när vi for hemåt eller iväg mot nya äventyr.

Bengt Johansson

Vannebergaholmen, 14 april

Vi samlades 06:00 vid Kolamossevägen, Vannebergaholmen för en vandring med Sven Birkedal. Vi var 16 personer och en hund som gav oss iväg. Det var väldigt dimmigt denna morgon. I skogen hördes gärdsmyg, rödhake och bofink sjunga. Vi hörde nötväcka, järnsparv, svartmes, gulsparv, taltrast och grönsångare. Det var lite svårt att se dem, fast det var klarare i skogen. Spillkråkan hördes och ringduvan samt flera andra lite vanligare fåglar.

När vi kom ut ur skogen började dimman lätta och en blå kärrhökhona flög lågt över ängen i morgonljuset. Vi vandrade vidare ut mot havet. Där såg vi gravänder, enkelbeckasiner, rödbenor och strandskator. Sädesärlor flög omkring oss och det fanns flera ängspiplärkor i luften. Efter en tur i skogen meddelade Evert Valfridsson oss att han hört lövsångaren. Det blev lite diskussion mellan Sven och Evert. Lövsångaren blev lagd åt sidan så länge. Vi fick se större strandpipare, skärfläcka, skedand, småskrake, storskarv, krickor, hämpling, stenskvätta och en sydlig kärrsnäppa (Sven artade denna). En brushane utan sin ståtliga krage gick också på stranden. En räv skrämde upp en stor flock vitkindade gäss.

Efter en välbehövlig fikapaus i den härliga morgonsolen drog vi vidare in i skogen. Där fick vi se ett par av spillkråka som födosökte i ett gammalt träd. Vi såg skogsduva också. Vi hörde och såg flera taltrastar och fick höra lövsångaren igen. Evert hade rätt den var kommen. Kungsfåglar var det gott om i träden och det kom 11 tranor flygande över oss när vi gick över ett öppnare område. När vi kom runt skogen och gick mot dammarna hördes rödvingetrastar. Sven fick ett larm om att en lappsparv flög mot vårt håll och vi hade sån tur att vi fick höra den. På vår vandring mot dammarna såg vi flera ormvråkar som satt på staketstolpar. Vi kunde se hur olika i färg de kan ha på fjäderdräkten. Det flög flera glador över ängarna. Vid dammen gick en skogssnäppa och det fanns sävsparv, häger samt knölsvanar där.

Vi sa tack och adjö till Sven Birkedal för en härlig morgon. Ett gäng av oss körde till Tosteberga ängar där vi efter en härlig promenad i solen hade sån tur att vi fick en fisktärna, mycket vacker. Där fanns även ett par kentsk tärna på en sten.

Gun-Britt Fransman

Blekingeskådning 1 april

Det var tydligen många som trodde det var ett aprilskämt men 14 tappra själar ville skåda i Blekinge.

Vi kom till avtalad plats där Thomas Rodeson tog täten för färd mot Lindö udde. En vacker soluppgång gjorde stegen lätta mot udden och på plats radades tubkikarna upp mot förväntade sträck från väster. Den svaga vind som rådde kom tyvärr från fel håll så sträcken var inte alltför talrika och låg långt ut från strandlinjen. Naturligtvis såg vi ett antal ejdersträck på håll och även sjöorre och knipor. Spaningen inriktades mot det som fanns i vattnet alldeles utanför de förväntansfulla skådarna och bl a såg vi gravand, gråhakedopping, svarthakedopping, smådopping, skäggdopping, kentsk tärna, tobisgrissla, strandskata och som grädde på moset en storskarv som fångat en plattfisk som snabbt försvann i ett vidöppet svalg. På landbacken noterades sädesärla, kungsfågel, råka och sparvhök. Skådandet avbröts naturligtvis av fikapaus i den gassande solen.

Efter några timmar var det dags för avfärd mot Vambåsa våtmark och nya upptäckter. Alldeles innan våtmarken hördes sånglärkan i skyn och vi såg några ljungpipare på ett fält och sedan var fågeltornet klart för äntring. Solen fortsatte att lysa och följande iakttagelser kunde göras: sångsvan, knipa, vigg, sothöna, brunand, kricka, trana och enkelbeckasin. Även på denna plats kändes behov av fikapaus och den ackompanjerades av olika spettar.

Vår ciceron avtackades och så var ännu en naturupplevelse lagd till handlingarna.

Christer Daun

Fårabäck och Landön, 18 mars

07.30 samlades vi 12 personer vid Sommarlust, för att bege oss till Landön och fågelskåda under en promenad till Fårabäck var det tänkt. Eftersom det var småregnigt och blåste kraftigt från SV bestämde sig dagens exkursionsledare Thomas Lindblad, för att börja med en kortare promenad i Fårabäck längs stranden norrut och sedan ta oss med bil till Landöns camping. Det visade sig vara ett bra förslag.

I Fårabäck tillslöt Evert Valfridsson och ytterligare 17 personer, en del från hans fågelkurs, som samlats vid Landön. Det är roligt att det är så många skådare, en del måste vara nya, åtminstone var de det för mig, som ofta är med. Småregnandet och blåsten präglade dagen men trots detta blev det en skön och behaglig promenad där vi fick se de flesta flyttfåglarna som anlänt i större antal, gravänder, mycket skrattmåsar, fiskmåsar, knipor och småskrakar som enligt Thomas känns igen på sin punkfrisyr.

Tångvallarna innehöll idag inte så mycket fågel, kanske beroende på den envisa vinden. En bofink uppenbarade sig dock, några ängspiplärkor visade sig också. På vägen tillbaka till parkeringen fick vi höra trädlärkans fantastiskt vackra sång. Den beskådades i luften, slog sedan ner på marken och tubskådades på närhåll. Under fikan sågs mot sommarstugehållet två skärfläckor, bläsänder och krickor.

Vid Landöns camping sågs småflockar av tofsvipor, starar och strandskator dra förbi, två storspovar ochvitkindade gäss sågs på bra håll och på mindre bra håll drog ett par större strandpipare förbi. På Lindö hade kanadagäss och grågäss parkerat, de arter gäss som förutom ett trettiotal vitkindade häckar på öarna. I tubkikarna kunde man se att aktiviteten i skarvkolonin vid Lägerholmen kommit igång, skarvar som troligen flytta dit från Ivösjön. När vi skiljdes vid halvtolvtiden var vi överens om att det går bra att fågelskåda även om vädret inte år det bästa.

Bengt Johansson

Fyledalen, söndag 4 mars

Väderförhållandena var knappast idealiska, då det var dags för exkursion till Fyledalen. Det rådde tät dimma och regnade bitvis. Detta till trots, lockade exkursionen 32 deltagare.

Vår guide Göran Gustavsson, mötte oss på Fyledalens parkering. Han berättade att Fyledalen bildats vid senaste istidens slut, då väldiga vattenmassor eroderade ut dalgången. Ackompanjerad av en sånglärka och en nötskrika berättade Göran vidare att kungsörnen häckat i området sedan 1989. Senaste åren har det varit två häckande par. Havsörnen har Fyledalen, som hemvist från november till mars.

Med förhoppning att få se örn gav Vi oss iväg på en drygt kilometerlång promenad.Regnet höll sig på avstånd, men dimman behöll greppet. Vi gjorde ett stopp utmed Fyleån och noterade storskrake, knipa, tofsvipa och gräsand. Sånglärkan hördes på nytt. Över oss gav sig två korpar och två spillkråkor till känna. Vandringen fortsatte genom granskogen, där Vi hörde kungsfågel och såg ett flertal glador glidflyga. Sista biten tillbaka till bilarna karaktäriserades av de fosterländska färgerna. Gulsparv och blåmes om vartannat, men inte en enda örn i sikte.

Så var det dags för fika. Medan Vi utfodrade livsandarna lät trädlärkan göra sin röst hörd. Fyra skarvar åtföljda av en större flock passerade. Sedan kom en häger, en ormvråk, två sånglärkor och ett tjugotal tofsvipor. En korp, en ormvråk och en glada kretsade i luften samtidigt. Ett utmärkt tillfälle att titta på skillnaderna i storlek. En flock med grågäss och en med kanadagäss flög också över oss. Vi betraktade ett örnbo, som Evert letat upp med tuben. Alltid något i örnväg.

I hopp om bättre tur på örnfronten körde Vi den korta biten till det forna tegelbruket. Faktiskt hade dimman lättat och solen bröt fram. Här såg Vi ännu flera glador och ytterligare en ormvråk. Gulsparv hördes.Några av oss noterade mindre hackspett. Härifrån anträdde Vi en lite längre promenad upp till toppen på åsen. Rödhakens knäppande och stjärtmesens surrande underhöll oss.Förflyttningen till åsens topp blev aningen strapatsrik. Det blev en vandring på runt en halv kilometer med bortåt 60 meters lutning. En korp uttryckte sitt missnöje över vår påhälsning. Nötväckan Vi hörde var vänligare inställd. Utsikten från åsen var magnifik, så mödan att ta sig upp betalade sig. Promenaden ner blev desto lättare. Men ack! Inte en enda örn hade Vi sett.

Då klockan hade blivit över middagstid, bestämde Vi oss för att ge upp örnspaningen. Det hade gått ut larm om en vittrut och en svarthuvad mås i Simrishamn. Detta lockade mera än "örntorkan". Vi var fyra deltagare, som beslöt att åka iväg. Innan Vi lämnade Fyledalen, stannade Vi på parkeringsplatsen en gång till. Vad sitter högst upp i toppen på ett avlidet träd? Jo, två kungsörnar!! När det äntligen blev napp, hade 28 av de 32 deltagarna hunnit ge sig av.

Efter att ha betraktat örnarna körde Vi mot Simrishamn. Trutarna hade fattat posto på taken invid hamnen. Bara att börja leta. Vi fick syn på en stor flock och stod länge och sökte utan resultat. Så körde Vi vidare något hundratal meter. Då sitter den bara där.Längst ut på fryshusets taknock. Så nära att Evert kunde arta den med handkikaren. Den var samarbetsvillig och lät oss titta ordentligt, innan något oroade dem och hela flocken flög iväg.

Sista anhalten för dagen blev en flock måsar i hamnen. Den svarthuvade måsen kunde ju finnas där. Efter en stunds letande kände Vi oss nöjda med att ha fått vår vittrut och styrde kosan hemåt. Klockan hade dessutom blivit multum.

Hemma igen efter denna heldagsutflykt, kunde man konstatera att det blivit en hel del fågel, mycket frisk luft nyttig motion och sist men inte minst en 2k vittrut.

Agnetha Björklund.

Skräbeån 10 februari

Idag var det lite vinterväder när Glenn och jag satte oss i bilen för att köra till fågelklubbens exkursion längs Skräbeån. Solen strålade när vi kom fram och det hade samlats 26 stycken för att kolla in fågelbeståndet. Idag var vi 6 stycken kvinnor och resten män. Det slog mig att det är enda gången vid större sammankomster som jag bevistar att det är fler män än kvinnor. Fast det är ju bara trevligt. En fågelskådare överraskade jag rejält när jag slet upp bildörren till en Saab och hojtade att ”vad kul att ni kommer också”. Men det var en helt annan person än den jag trodde, någon jag inte sett förut.

Vi började gå längs med Nymöllas staket ner till havet. Vattenståndet är högt i ån och förmodligen lite för högt för att strömstare och kungsfiskare ska trivas. Jag trivdes emellertid utmärkt då vi fick se ett antal stjärtmesar klängande i alarna och en smådopping som höll till nere vid vasskanten. Nils Waldemarsson som kunnig exkursionsledare, berättade att stjärtmesar håller ihop familjevis under vintern för att sen sprida ut sig när det är dags för nytt häckande. Halvvägs ner till stranden passerade vi en sanslöst vacker isformation som bildats av havsvindar och vatten i en träddunge. Solen gjorde det hela till en riktigt tjusig ”installation” som Christer Daun förevigade med sin kamera.

En stor flock grönsiskor svepte över oss och vi var många som fick se en duvhök. Nere vid havet kunde vi sen se cirka 30 hägrar stå uppställda på olika stenar och begrunda tillvaron. De blev emellertid uppskrämda av något efter en stund och kanske var det av Jenny som anslöt sig till sällskapet med en kamera. Kul att flera tar kort på våra fågelutflykter.

Nere vid havet blev det sen diskussion om det var en rovis eller trast som satt långt borta till höger om m:et. Man kom dock fram till att det var en taltrast.
”Från sidan är det en taltrast” sa Linda.

Efter fikapausen gick vi över vägen och följde ån. Även här står träden i vatten. Borta vid bron höll en vacker strömstare till och den fick nog alla se riktigt bra. Några såg även en rödvingetrast. På vägen tillbaka mot bilarna värmde solen riktigt skönt och vi hade igen fått en trevlig morgonutflykt.

Lotta Nilsson

Örndag i friska vindar, 21 januari

Den fjärde upplagan av örndagen, den 21 januari 2007, i Tosteberga hamn inleddes i 4-5 plusgrader och med de friska vindar, som fortfarande präglade vårt landskap denna vinter. Bort mot dussinet tubkikare erbjöd besökarna bra koll av de som mest 8 havsörnar, som befann sig kring åteln och som då och då gjorde kortare flygturer i området.

Ett 30-tal besökande fanns på plats när fågelklubbens ordförande Nils Waldemarsson hälsade välkommen och bl.a. presenterade den örnräkning, som genomfördes första lördagen i januari i år. Trots den ovanligt milda vintern sågs då bl.a. 25 olika havsörnar kring åteln här ute. Lars Jarnemo och Christer Neideman, som båda har lång erfarenhet av örnmatningen som drog i gång för drygt 30 år sedan, delade med sig av kunnande och upplevelser från det här betydelsefulla arbetet. Christer betonade dock att hans arbete med utfodring vid Hammarsjön numera sköts av Patrik Olofsson.

Sålunda konstaterades att den svenska havsörnsstammen för närvarande uppgår till ca 400 par och att den utfodring med giftfri mat, som drogs igång under mitten av 1970-talet, således gett ett mycket positivt resultat. Den ringmärkning, som genomförts och som för närvarande innebär att ca 80 procent av alla boungar i Sverige ringmärks, gör det ju möjligt att särskilja havsörnarna som individer. Och Lars Jarnemo kunde bl.a. berätta att man dagen innan noterat en fågel, som märktes redan 1996. Besökarna på örndagen kunde också se två havsörnar med den för vuxna fåglar utmärkande helvita stjärten.

Totalt besöktes det för Nordöstra Skånes Fågelklubb och Naturskyddsföreningen i Kristianstad gemensamma arrangemanget av ca 80 personer, som trots det senare under dagen uppdykande nästan vågräta regnet fick sig till livs en hel del fågelobservationer. Utöver de 8 havsörnarna sågs också mot slutet av dagen en 2K kungsörn på en kortare uppvisning över Vannebergaholmsfuret liksom bl.a.10-talet röda glador och säkerligen mer än 25 korpar, som avnjöt det dukade matbordet. I vattnet kunde man bl.a. njuta av något hundratal salskrakar, där hannarna hos många väckte berättigad uppskattning.

Och förvisso har det varit ett varierande väder under de fyra upplagor av örndagen, som hittills genomförts!

Evert Valfridsson

Äspet - söndag 14 januari

Inför den traditionella vinterexkursionen till Äspet hade SMHI utfärdat stormvarning över Sydsverige och rekommendationen var att hålla sig inomhus. Efter arla förankring med delar av fågelklubbens programkommitté tas det som en konsekvens av detta beslut om att ställa in exkursionen. I egenskap av ledare vill undertecknad ändå försäkra sig om att det inte står några presumtiva deltagare och väntar i blåsten ute vid Äspet. Inte helt oväntat har en begränsad skara, närmare bestämt fyra personer, letat sig fram till lokalen trots omständigheterna.

På parkeringen ger skogen hyfsad lä för den fräna västanfläkten. Det ser faktiskt inte så illa ut och vi bestämmer oss för att löpa linan ut. Under promenaden ut till tornet stöter vi en ensam ängspiplärka. Den övervintrande tättingen fladdrar upp i vinden på bräckliga vingar och väljer snabbt att åter söka skydd i markvegetationen.

Att gå upp i stora tornet är inte att tänka på. Vinden river i kläder och optik. Ett isande regn drar ner observationsmöjligheterna och sätter samtidigt motivationen på prov. Skuren är i alla fall snabbt övergående och en komplett regnbåge med ena foten i Danogips industrier inger visst hopp.

I Korran hittar vi utan problem 8 gravänder, 14 snatteränder och ett 30-tal krickor. Vid vasskanten utanför det gamla tornet ligger ett band med vigg, bergand och brunand. Detaljstudierna med tubkikare får dock vänta. På den fria lerytan ute i bassängen står två vindpinade rödbenor.

Regnet ger sig och vi fortsätter mot Korrans utlopp där vattnet fullkomligen strömmar ut till havs. Man kan riktigt se hur vattennivån sjunker inne i bassängen. Utloppet är en nyckelpunkt då man besöker Äspet under vinterhalvåret. Oavsett om det är fruset eller inte, är chansen god att hitta beckasiner, piplärkor, sävsparv eller något annat spännande just i anslutning till den smala vattenpassagen. I den inre delen av utloppet stöter vi fyra enkelbeckasiner. De tar raskt höjd med mekanisk slalomflykt, men håller igen på stämmorna. En bit upp i luften kränger de till i den häftiga vinden och tvingas störtdyka ner i en öppning ute i vasshavet.

En vattenpiplärka lättar från tångvallarna vid Korrans utlopp. Tyvärr drar den snabbt in över vassen varför vi inte får tillfälle att träna på dräktkaraktärerna. Trots vinden kan vi ändå uppfatta att locklätet är betydligt ”vassare” jämfört med ängspiplärkans.

En stund senare är vi tillbaka på parkeringen. Vi stärker oss med fika innan vi tar oss vidare till det gamla tornet, som nyligen försetts med en förbättrad trappa. Från tornet, väl lämpat för en grupp på fem personer, har vi medljus och hyggligt avstånd till den stora dykandsflocken; minst 1800 vigg, 50-talet brunänder och 30-talet bergänder förstärkta av ett knippe krickor och en alldeles ensam salskrakehona. I skogskanten intill tornet födosöker ett meståg bland de svajande furorna.

Sammanfattningsvis tycker jag att vi lyckas väl med uppgiften, trots extrema vindförhållanden. Med några få undantag ser vi i princip alla de arter som man kan förvänta sig vid Äspet en dag i januari. De tappra deltagarna tackas för visat intresse och härlig inställning.

Göran Arstad
 

Tidigare exkursionsreferat

© NöSF 2007, senast ändrad 2008-01-06