|
Exkursionsreferat 2010
Vi vandrar Edenrydsleden, 21 november
Vädrets makter rår vi som bekant inte över. Den här söndagsförmiddagen bjöd på ett stilla höstregn, men trots detta så var vi 10 tappra skådare som samlats för att bekanta oss med Edenryds natursköna kustled. Väl rustade med regnkläder och stövlar, startade vi vid Tomsabo badplats med att spana av havet. Ett snatterandspar låg på lagom avstånd för att beskådas och lite längre ut fanns mindre grupper med småskrake, knipor och skäggdopping. Vigg och sothöns syntes inte än men vintertid brukar den här lokalen hysa riktigt stora antal.
Leden invigdes i maj 2008 och ett antal stättor och spångar har byggts och gjort det här vackra kust- och beteslandskapet mer lättillgängligt. En sådan här blöt dag saknade vi dock att övergångarna inte var belagda med nät för de var ”skridskohala”.
Ute på en av de större öarna födosökte en honfärgad blå kärrhök och gott om gräsänder satt uppradade på skären. Vi kan väl inte påstå att vi hade den bästa sikten den här dagen, men den stora siluetten av en havsörn sittande på en stor sten ute på Gruarna kunde vi inte missa. En sävsparv flög över våra huvuden och Gösta upptäckte en duvhök som drog förbi en bit bort. Vi gick ungefär halva leden och vid fikat som värmde och smakade extra gott i den här väderleken satt vi precis vid strandkanten med en njutbar utsikt över havet.
På tillbakavägen gjorde vi en avstickare ut på udden med det lilla stenhuset Gästgivarboden, som har en egen historia om en nitisk kustvakt och några smugglare. Här ute är en av mina favoritskådarplatser och en vecka tidigare flög en av de storspovar som troligtvis försöker övervintra längs kusten förbi, och en varfågel satt i ett av buskagen.Nu satt det bl a lite tofsvipor ute på skären och några alfåglar födosökte flitigt långt ut.
Naturligt nog i det här vädret blev inte artlistan så omfattande, ett drygt 30-tal, men det var också viktigt att få visa upp den här fina lokalen och hoppas att fler natur- och fågelintresserade hittar hit.
Linda Niklasson
Äspet 7 november
Temat för dagens exkursion till Äspet blev kvardröjande flyttfåglar och som motpol, de vintergäster som redan infunnit sig. Vi kan konstatera att de nästan 20 exkursionsdeltagarna i alla fall hade tur med vädret, vindstilla med lite frost på morgonen och solsken. Det rådde lite för högt vattenstånd i havet för att tångbankarna skulle blottläggas helt och därmed saknades en del fåglar på stranden bl a piplärkor. Exkursionen indelades med viss naturlighet till en första halvlek söder om utloppet till lagunen och en andra halvlek vid piren då vattenflödet i kanalen inte medgav någon torrskodd passage.
Bland ”kvarsittarna” får räknas de sädesärlor som rastade på stranden och den adulta prutgås som tuggade i sig sjögräs och närmast förnärmat lämnade sin furagering. Även någon ejder, ängspiplärka och starar får räknas till kategorin som huvudsakliga flyttfåglar. Flera arter simänder som snatterand, kricka och skedand rastade bland sina kusiner dykänder som vigg, brunand och enstaka bergand i lagunen. Bland vintergästerna får anföras höstens första alfågel, åtminstone för undertecknad, och födosökande vinterhämplingar och gråsiskor. Under den obligatoriska fikapausen i och vid tornet ”stördes” vi mitt i kaffet av en vacker och ljudligt överflygande flock om 23 stycken mindre sångsvan.
De som stannade kvar till andra halvlek kunde njuta av hela tre svart rödstjärt som på de solbelysta stenarna på södra piren ivrigt ägnade sig åt insektsfångst. Alla tre var ungfåglar vilket kan tyda på en lyckad häckning i närheten, kanske i industriområdet i hamnen. Denna art som egentligen är en bergsfågel föredrar ju hos oss, i brist på bättre, industriområden och annan bebyggelse. Slutligen noterade den bil som tog en sväng om Åhus vattentorn på hemvägen en pilgrimsfalk på detsamma. Denna får anses tillhöra vintergästerna som nu intagit sitt vinterrevir.
Nils Waldemarsson
Utlängan 9-10 oktober
Vi var 9 förväntansfulla klubbister som samlades på lördagsförmiddagen vid Yttre Park för att ta färjan till Stenshamn som är Utlängans hamn. Redan på ditresan såg vi flera ormvråkar, en fjällvråk och framförallt en mäktig havsörn som svepte rakt mot båten innan den gick ner på ett skär nära Stenshamn.
På ön tog Roland emot oss med ”Skärgårdstransporten” och körde oss med traktor till vår övernattning, där Lars-Gunnar Lundquist och Linus Almqvist samt en varfågel, mötte upp. Eftersom vinden inte var ”sträckvänlig” började vi med att kolla buskage och kust på öns norra sida. Överallt kryllade det av kungsfåglar hela helgen och över våra huvuden kretsade inte mindre än 10 sparvhökar samtidigt. Senare sågs lika många ormvråkar i en skruv när vi hittade några enstaka vadare, svartsnäppa, gluttsnäppa och storspovar på öns norrsida. Rätt var det var omgavs vi av en flock sena ladusvalor som fångade insekter runt våra huvuden och det varma och soliga vädret gav nästan lite sommarkänsla. Flockar av grönsiskor drog runt när vi strövade genom trevliga hagmarkerna och njöt av olika småtättingar såsom sånglärka, domherrar och svarthättor.
Lördagens skådande avslutades vid fyren i söder där vi såg ejdersträck, några få sjöorrar och en smålom. Vid strandkanten fanns sädesärlor och en ensam gulärla. Därefter återvände vi till vårt loft där vi lagade middag tillsammans och hade det mysigt innan vi kröp till kojs, tämligen tidigt. Natten kan sammanfattas med att ifall man kunde utvinna energi ur snarkningar, så skulle detta gäng vara självförsörjande. Även Lotta och Glenns hund Tessan förstärkte kören.
På söndagsmorgonen startade vi vid fyren i soluppgången, men nu var sträcket klent och långt ut till havs, vilket vi tyckte var helt OK. Precis utanför ön satt nämligen beväpnade män i 4 båtar, färdiga att skjuta. Det sköt endast 1 fågel vad vi kunde se. Därefter välde det in tjock dimma, så då kollade vi in sävsparvar och steglitser vid strandkanten. Vår guide beklagade det klena utbudet och rekommenderade istället ett besök i början av maj, då chansen för rariteter är större. Just denna helg larmade Öland ut brunsångare, misstänkt starrsångare, videsångare, tuvsnäppa, blåstjärt och så slutligen svartstrupig järnsparv, till de larmförseddas förtret. Vi hade sammantaget en härlig vindstilla brittsommarhelg med massor av helt vanliga tättingar i tusental klängande i alla buskar och snår. Ett stort tack till L-G och Linus!
Ulrika Tollgren
Falsterbo, söndagen den 26 september
Dimmorna hade legat täta hela lördagen längs kusten. Det var därför med stort intresse exkursionens 8 deltagare följde alla skiftningar i dimmornas utbredning på vägen ner. Men oron visade sig obefogad. Väl framme drog vi ut till Nabben med förhoppning om ett uppdämt sträckbehov hos allehanda arter. Och visst sträckte det fågel. Tyvärr visade det sig att många drog på lite högre höjd och de var inte helt lätt att se eller höra.
Men visst passerade många även inom hör och synhåll, det var en bra blandning av olika arter som kunde avnjutas under de nära 3 timmar som vi blev kvar därute. Mest påtagligt och fascinerande var det kontinuerliga sträcket av grönsiskor, men även ladusvalor, piplärkor och finkar passerade stadigt. På rovfågelfronten var det magrare, med undantag för de ständigt närvarande sparvhökarna sågs en brun kärrhök, 10 glador, ett 40-tal ormvråkar, 5 tornfalkar och en stenfalk. Till de enskilda höjdpunkterna härute, förutom den obligatoriska fikapausen, får räknas den större piplärka som var ute vid Nabben och vände, en jorduggla som visade upp sig fint och en närgången varfågel.
Nästa anhalt var Fyrträdgården, där Karin Persson från fågelstationen tog emot. Hon berättade kunnigt och engagerande om fåglarna ur olika perspektiv, alltifrån deras utvecklingshistoria till de senaste rönen. Som en extra bonus visade hon upp ett urval ringmärkta fåglar, alltifrån kungsfågel till sparvhök. Vi fick även en liten lektion i hur man genom att se på handpennor och tertialer mm kan avgöra om det är en ung eller gammal individ. Vidare hur man kan se hur pass stort bränslelager den har inför flygningarna genom att se dess fettdepåer. En av fåglarna blev demonstrationsobjekt för hur ringmärkningen går till och vilka data som samlas in om fågeln innan den släpps.
Exkursionen avslutades med ett kort stopp vid Ljungen. En havsörn, en blå och en brun kärrhök, enstaka glador och ormvråkar och en fjällvråk visade sig bland alla sparvhökar. Men någon sträckaktivitet blev det inte denna dag, så en enig skara bestämde sig för att exkursionen därmed var avslutad. En snabbsummering visade att vi sett ett drygt 60-tal arter.
Jan Linder
Äspet och Pulken 22 augusti
Vi var ett dussin skådare som samlades på Äspets parkeringsplats strax före åtta. Medan vi gick ut till tornet smackade en svarthätta i buskarna. Det var lätt mulet och ljumt sensommarväder med sydlig vind. Lagunens dy- och sandbankar visade sig vara översållade med rastande vadare, ivrigt mumsande på tångflugor och andra delikatesser. Redan innan vi äntrat tornet hittade Evert en myrsnäppa bland småvadarna, men flockarna lyfte när vi närmade oss och det tog oss en stund att återfinna den bland 150 kärrsnäppor, 60 större strandpipare och 45 grönbenor. Andra vadare fanns representerade i lägre antal: sju kvardröjande skärfläckor, en förbiflygande kustpipare, minst tre snabba småsnäppor med ljusa hängslen på ryggsidan och nio lugnt ätande kustsnäppor – både rödrosiga gamlingar och bleka årsungar. En sparvhök gled in i låg, långsam flykt och rörde runt i grytan – alla vadare lyfte, så även när tornfalken flög förbi.
Längs dybankarnas vattenlinje kunde man urskilja ljusa och slätryggade årsunga spovsnäppor, drillsnäppor med guppande akterparti, en skogssnäppa, en handfull kaneltonade brushanar och några randiga enkelbeckasiner. Fem myrspovar, ett par unga rödbenor, en gluttsnäppa och några svartsnäppor stod mest och vilade. Trevligt nog fanns minst tre unga roskarlar på lokalen och när de flög mellan stranden och lagunen fick vi höra deras hastiga, skrattande läte. En småtärna fiskade längs strandlinjen och några fisktärnor och silvertärnor passerade söderut. Det var glest med simänder, mest gräsänder och krickor samt en ung gravand som satte myror i huvudet på bl a exkursionsledaren. Bara enstaka kentska tärnor rastade på Karet bland storskarvar, ejdrar och skäggdoppingar. En ung smådopping rastade i lagunens inre vasskant. Vårt förmiddagskaffe drack vi i Äspettornet under en uppfriskande regnskur som raskt drog förbi. Några tornseglare stretade förbi söderut på låg höjd i regnet. Återkomna till P-platsen spanande vi bland rastande tättingar och fann bl a rödhake, lövsångare, nötväcka, några mesarter och grönsiska.
Strax därefter fortsatte vi med bil till Pulken, där vi promenerade ner till de grunda vattensamlingarna (”pylkena”) i södra delen av reservatet. Längs grusvägen vilade ladusvalor och backsvalor på stakettrådarna, medan gulärlorna mest trippade i gräset intill. En stor blandflock med minst 70 steglitser och lika många hämplingar flög över beteshagarna. Några av oss fick se en ensam trana och på långt avstånd flög en hundrahövdad vipflock. En tung, grov duvhökhona försvann in i en alridå och körde ut några ringduvor till telefontrådarna. Grågäss rastade i vattensamlingarna med krickor, en skedand, en bläsand och en ensam grönbena. Över Yngsjön kretsade två fiskgjusar. Vi fick retirera till bilarna i en hastig regnskur, och skiljdes åt för dagen strax efter kl 12. Det var en skön förmiddag och dagens artlista stannade på blygsamma 83 arter.
Thomas Lindblad
Ut i hemmamarker
7 augusti
Undertecknad valde som exkursionsledare en av
mina favoriter - Östra Hammaren - som mål för dagens exkursion. Det fina
sommarvädret fortsatte under förmiddagen trots hotande prognoser om söderifrån
kommande regn. Vattenståndet i havet var tyvärr lite högt för att riktigt gynna
vadarförekomsten i området då flera sandbankar i den grunda viken låg under
vatten.
Elva exkursionsdeltagare, inklusive
undertecknad, började då vandringen längs den lilla markvägen ut mot havet.
Övergången mellan sandmarkerna och strandtallskogen brukar vid alla årstider
vara intressant. Så och denna gång, karaktärsarter för området som trädlärka,
trädpiplärka, grå flugsnappare, rödstjärt och tofsmes hördes eller visade upp
sig fint. Här gavs möjlighet att diskutera dräktkaraktärer för grå flugsnappare
och honfärgade svartvita dito. Ute i viken rastade som vanligt de numera även
vid denna tid vanliga vitkindade gässen, minst 750 ex, tillsammans med olika
simänder. Att hösten närmar sig påminde flera stora grupper med sydsträckande
sjöorrar ute över havet om. Trots det höga vattenståndet rastade förhållandevis
många vadare. En pipare med lite gulbrun ton på sina ryggfjädrar vållade en del
intressant diskussion. Men det blev kustpipare av det hela när den vänligen flög
upp och visade sina svarta axiallarer (armhålor). Två svartsnäppor, en i full
praktdräkt och en juvenil fågel, förgyllde även dessa tillvaron för
exkursionsdeltagarna. I övrigt upplevdes grönbena vara den art som var vanligast
på tångbankar och gyttjiga områden.
Törnskata
Under fikapausen, med utsikt över Terraholmen
med änder och vadare, så fick vi korn på de törnskator som efterfrågats på vägen
ner. Fåglar i olika åldrar och kön visade upp sig fint. Området är ju en
synnerligen lämplig häckningsbiotop för arten. Däremot så syntes inte lärkfalken
till som förgående kväll jagat sländor längs skogskanten. Ett kvällsbesök brukar
vara bättre för att observera denna eleganta rovfågel då den under eftersommaren
jagar över de, på stora insekter rika, väl uppvärmda sandmarkerna. Vid pass
klockan elva avslutades exkursionen då middagshettan börjat infinna sig i den
nästan vindstilla förmiddagen. Minst 70 olika fågelarter hade då räknats in i en
av våra trevliga hemmamarker.
Nils Waldemarsson
Vadargenomgång
och vadarspaning, 15 och 18 juli
I hård konkurrens med Kristianstadsdagarnas
lockelser samlades 20 personer på torsdagskvällen den 15 juli i
Studiefrämjandets lokaler. Några för att lära nytt, andra för att fräscha upp
sina gedigna vadarkunskaper inför kommande flyttvåg. Undertecknad har sedan
tidigare en något ambivalent inställning till uppdateringar av olika
datorprogram, förklaring till detta gavs tyvärr denna kväll, då det visade sig
att främjandets program inte kunde läsa den förberedda powerpointpresentationen.
Detta löstes dock genom att Evert påpassligt
hade med sig en DVD med vadare (som kunde läsas) och så var vi, med viss
fördröjning igång. Olika artkaraktärer gnuggades, förväxlingsrisker reddes ut
och fika intogs i halvtid. När klockan passerat 09:00 kände vi oss redo att
testa våra kunskaper i ett skarpt läge.
Som av en händelse hade programkommittén lagt
in en exkursion till Äspet redan tidigt på söndagsmorgonen den 18:e. På
parkeringen samlades 25 ivriga skådare för att testa sina nya/uppfräschade
kunskaper om vadarnas färg och form, kanske även med en liten förhoppning om att
kunna vaska fram något mer ovanligt. Glad över att inte behöva riskera ännu en
datamiss, naturens version 1.0 håller än, bestämde sig
exkursionsledaren/undertecknad för att börja ute vid strandkanten. Drillsnäppa,
gluttsnäppa och strandskata blev vadarutdelningen där, varefter förflyttning
skedde ut till tornet.
Där kunde vi konstatera att det fanns många
rastande vadare, vackert väder kan ju annars ställa till det ibland. Bland ca
100 kärrsnäppor gömde sig en småsnäppa och 14 spovsnäppor i rött satte sin färg
på flocken. Mycket pedagogiskt gick en skogssnäppa tillsammans med några
grönbenor, vilket gjorde att skillnaderna kunde studeras ingående. Vi kunde även
konstatera att det gått bra för skärfläckorna, ungar i alla åldrar sprang
omkring i lagunen. Även rödbenorna hade ungar i olika åldrar och ett par
brushanar visade upp sina grovmönstrade ryggar. Alla strandpipare visade sig,
trots idoga försök att hitta någon mindre strandpipare, tillhöra den större
arten.
Större strandpipare
Allteftersom förmiddagsvärmen tilltog fanns det
andra intressen som lockade deltagarna och strax efter kl 9 släntrade de sista
entusiasterna tillbaks till bilarna.
Jan Linder
Kvällspaddling
på Oppmannasjön 22 maj
Bland blommande äppelträd och orkidéer vid
Arkelstorps båtplats, samlades 17 deltagare i den ljumma vårkvällen för att
upptäcka fågellivet ifrån sjösidan. Redan från stranden sågs två fiskande
fisktärnor under ackompanjemang av näktergal och rörsångare. Vi paddlade en bit
ut från vassarna för att inte störa häckande fåglar när vi lyssnade på
sävsångare, sävsparv och en mängd olika sångare i skogar och buskar runt sjön.
En skäggdopping låg i sitt rede och i ”rännan” till mellansjön hördes flera
gulsparvar, när en bivråk kom utflygande över trädtopparna på lagom nära håll.
Mindre trevligt var vinterns offer, i form av drunknade vildsvin, som låg och
guppade lite här och var.
Vi gick iland på Bjärön för att fika. Rätt som
det var kom en gök och gol bakom oss, på så nära håll hörs även de väsande
biljuden. När vi paddlade tillbaka rullade åskan i bakgrunden, men den kom
aldrig närmre som väl var. Några paddlare skymtade en fiskgjuse, men tyvärr
ville den inte visa upp sig denna kväll.
Sjön låg alldeles spegelblank och några
ladusvalor drog över oss när vi paddlade mot vassområdet alldeles utanför själva
Arkelstorp. En mindre konflikt uppstod mellan sjöns två bofasta knölsvanar och
tre sångsvanar som kom på besök. Plötsligt kom en gökhane flygande och satte sig
strax framför oss i ett halvdött träd. Två enkelbeckasiner spelade i luften
ovanför och en av sävsparvarna visade upp sig riktigt trevligt. Det var en
magisk kväll, ljum i luften och alldeles vindstilla. Kvällen avslutades med att
vi satt runt elden och summerade artlistan till 37 st.
Ulrika Tollgren
Fågelskådningens dag 9 maj
Det var lite färre besökare än vanligt på denna numera
traditionella förmiddag på Håslövs ängar. Den gångna dryga veckans kyliga och
blåsiga väder, dessutom med osäker väderprognos för söndagen, avhöll kanske
några möjliga besökare men ändock, cirka 125 personer bevistade tillställningen.
Även om en del förväntade fågelarter, som t ex svarttärna, saknades omfattade
dagens artlista minst 69 arter. Alla besökare fick säkert se rödspov, även om
den är mycket fåtaligare än för några år sedan. Däremot var det besvärligare med
brushannarna som inte spelade utan de få som fanns på plats ägnade sig mest åt
födosök.
Vad som möjligen den kyliga väderleken påverkade var den
rejäla förekomsten av grönbenor som rastade talrikt. Måhända den tidigare
nordanvinden gjort att denna nordliga art inte dragit vidare. Av mer sällsynta
arter gladdes några av en sporadiskt spelande dubbelbeckasin och en skulkig
rödstrupig piplärka noterades av en del besökare vid fågeltornet.
Om förra årets tipspromenad innehöll många inlämnade kuponger
med 13 rätt var det tydligen svårare i år. Ingen med 13 rätt rättades av
kontrollanterna och endast en rad med 12 rätt fanns.
Det fina 1:a priset, Carl Christian Toftes rovfågelslitografi
tillföll Glenn Nilsson, Osby.
Sen följer ett antal med 11 rätt som tilldelades priser enligt följande:
2:a pris, Fågelguiden till Bodil Heijbel, Gärds Köpinge
3:e pris, Skånes Fåglar del 1 och 2 till Ingegerd Åkesson, Hörby
4:e pris, Fågelholk till Lars Svensson, Gualöv
5:e och 6: pris, Vattenriket – en utflyktsguide till Gert Ström, Kristianstad
och Annika Carlstedt, Sölvesborg
7:e till 11:e pris, Fågellokaler i Kristianstadstrakten till Eivor Bengtsson,
Tjörnarp, Lotta Nilsson, Osby, Britt-Marie Andersson, Karlskrona, Barbro Ahlner,
Bromölla och Lennart Anderssson, Karlskrona.
Jag tackar såväl besökare som flitiga funktionärer för
genomförandet av årets Fågelskådningens dag.
Rätt tipsrad på fågelskådningens dag 9/5 2010
| Fråga |
Svar |
Kommentar |
| 1 |
2 |
Årets riksinventeringsart är
brun kärrhök |
| 2 |
X |
Bändelkorsnäbb sågs under hösten 2009 |
| 3 |
1 |
Många pärlugglor ropade under
våren 2010 |
| 4 |
X |
Högsta noterade ålder för en
rödhake i Sverige är 11 år |
| 5 |
2 |
Bergfinken kom
tvåa vid årets fågelbordsräkning |
| 6 |
X |
Stortrapphanen
kan väga upp till 16 kg |
| 7 |
1 |
Kungsfågel bygger
bo i tunna grangrenar |
| 8 |
1 |
Pilen visar på
fågelns tertialer |
| 9 |
2 |
”Prickkartan”
visar grågåsens häckningsutbredning |
| 10 |
2 |
50 mm ingångshål
är lämpligt för en starholk |
| 11 |
2 |
Gulärlerasen
flava häckar på Håslövs ängar |
| 12 |
1 |
På torra
sandmarker häckar fortfarande fältpiplärka |
| 13 |
2 |
I området kring
Ripa Sjögård kan man höra vaktel spela |
Nils Waldemarsson
Råbelöv den 24 april
Pulsen steg när jag såg den nästan 20 bilar långa kolonnen
glida in mot Råbelöv. Oj, hur skall det här gå. Solen sken från en blå himmel
när den ca 45 personer stora skaran samlades bakom de stora djurstallarna inför
vandringen ner mot Råbelövssjöns vassar. Exkursionen var lite speciell. Med
stort tillmötesgående hade godset gett oss tillstånd att åka in på deras normalt
för bilar avstängda vägarna och ta del av några av de fågellokaler många aldrig
tidigare sett.
Den kalla vintern spelade oss lite spratt. Rördromen verkade
inte ha återkommit efter vintern och vattenrallen som brukar höras i sjökanten
var helt tyst. Många fick nog sätta livet till när den snön och den långvariga
kyla krympte födosöksmöjligheterna för våtmarksfåglar i hela nordvästra Europa.
Flera nyanlända vårfåglar sjöng glatt och visade upp sig fint
i de olövade buskarna vi sjön. Järnsparv, lövsångare, gransångare och sävsparv
dominerade. Bland en liten flock sångsvanar fanns också en svan av storleken
mindre. Det var en ovanligt sen (kvarbliven) mindre sångsvan.
Vi fortsatt norrut mot den för några år sedan anlagda
våtmarken söder om Balsberget. Längs vägen sjöng årets första trädpiplärka och
en gulärla rastade tillfälligt. Även här har vintern säkert spökat i
fågelfaunan. Smådoppingen som brukar häcka med 1-2 par gick inte att finna och
antalet simänder var få. Trots gott om utrymme i dammarna kivades grågåsen och
knölsvanen om bästa plats. Med den ökade värmen tog en liten flock tranor nytta
av termiken och ömsom cirklade sig upp i skyn ömsom gledflög mot nordväst.
Värmen satt nog också fart på insektlivet och strax hade vi både ladusvalor och
hussvalor svirrande i lufthavet ovanför oss. Plötsligt blev det liv i luckan,
rovis på gång? Och mycket riktigt, en bit bort passerade en sparvhök med några
irriterade ärlor i hasorna.
Vandringen avslutades bland de gamla flerhundraåriga ekarna
vid Kalvabackarna. Det relativt nybildade Balsbergets naturreservat sträcker sig
ner hit med en tarm mellan Sjövägen (cykelleden runt sjön) och Råbelövssjön. Här
skall granplanteringen tas bort och nästa vår hoppas vi det går nötkreatur och
betar här. Trädkrypare, en gäckande stjärtmes (var det den kontinentala som
häckade här i fjol?) och en bobyggande brun kärrhökhane fick
exkursionsdeltagarnas uppmärksamhet. Med en oväntat mager artlista lämnade ett
trots allt nöjt gäng Råbelöv vid middagstid.
Hans Cronert (exkursionsledare)
Blivande
ekoparken Raslången, 20 mars
Förutsättningarna var inte de bästa. SMHI hade
talat om regn och ett par plusgrader och dessutom låg snön fortfarande ganska
djup här uppe. Trots detta samlades 14 tappra deltagare och vi åkte upp till
parkeringen söder Västervik i hjärtat av ekoparken. Undertecknad varnade för att
det kunde bli magert med fåglar om vi hade otur men knappt hade vi hunnit ur
bilarna förrän vi hörde tranor trumpeta från sina häckningsplatser i närheten.
I början av turen såg vi hur Sveaskog redan
hade börjat gallringen av en del täta granbestånd. Det luktade gott av nysågad
gran. Greger spelade upp sparvugglans läte för att locka fram eventuella ugglor
i närheten. Vi fick inte kontakt med någon uggla men mesar och nötväckor blev
mycket upprörda och kom fram för att se vad som stod på. Under rundan fick vi se
alla våra mesar, på slutet även stjärtmes.
Vid ett stopp i närheten av två
sparvuggleholkar visade en varfågel upp sig. Vi såg också taltrast och större
hackspett. Spillkråkan hördes på avstånd. Här hade vi också fin utsikt över den
frusna sjön. Hittills hade vi gått på plogad väg men nu fick vi pulsa i snön ca
en kilometer till nästa väg. Här såg vi grävling och älgspår. Efter den
ansträngande biten i delvis djup snö var det dags för fika vid en lägerplats för
kanotister. Nu tittade solen fram mellan molnslöjorna och det kändes ganska
varmt.
När vi skulle ge oss iväg efter fikat såg några
av deltagarna ett vildsvin springa över isen från Ola Jeppsön till
Gillesnäshalvön, en fullkomligt oväntad upplevelse även om här finns gott om
vildsvin. Vi fortsatte nu längs vägen ut på Västerviksnäs. Här visade tre
ormvråkar upp sig i en skruv och lite längre fram fick vi fina obsar på hane och
hona av mindre korsnäbb. När vi kom till bilarna beslöt vi att gå ner till
båtplatsen i södra delen av Västervik där vi kunde se norrut längs hela viken.
När vi var på väg tillbaka började det dugga
lite lätt. Vi hade varit ute i fyra timmar i härligt väder och sett 31
fågelarter. Ett resultat långt bättre än vi hade förväntat oss. Jag vill också
passa på att tacka deltagarna för trevligt umgänge under exkursionen. Vi får
hoppas att eventuella framtida turer i ekoparken får ske på barmark.
Göran Flyckt
Vinter börjar bli vår, söndag 7 mars
Klockan 8 på sedvanlig parkeringsplats samlades
ett dussin jämt som inte gett upp hoppet om våren. Detta trots veckor av
ihållande snö och kyla. Morgontemperaturen visade minus 4 grader och himlen hade
återtagit sitt gråmulna molntäcke efter några dagars strålande sol.
Att våren var starkt försenad rådde inget
tvivel om, en stilla undring om det kunde bero på att SJ tagit över ansvaret för
vädret från SMHI framfördes men kunde varken dementeras eller bekräftas. Första
anhalt blev gamla Äspetbron, där första vårtecknet noterades, - vissa
skrattmåsar hade redan dragit på sig sin chokladbruna ansiktshuva, fast å andra
sidan var de flesta fortfarande i total vinterdräkt.
Ute vid Äspet var havet åter öppet efter att ha
varit totalt isfyllt under lördagen. Spaning över vattnet gav de förväntade
vintergästerna, stora viggflockar, bergänder, brunänder, knipor och storskrakar.
Sju gravänder kunde ändå noteras på vårtecknens konto, liksom en och annan
harkling från de längre ut liggande alfåglarna. Likaså sträckte några mindre
grågåsflockar norrut ute över havet. Största behållningen blev de sju havsörnar
som höll till ute på och kring Karet och som lät sig väl smaka av nyfångad fisk.
Det inspirerade givetvis exkursionsdeltagarna
till att inta den sedvanliga fikan innan exkursionen fortsatte till sista
punkten, Gropahålet. Långt ute sågs en hel del sjöorrar och ansenliga mängder
alfåglar, men inte heller här hade de tillräckligt med vårkänslor för att få
till sin mäktiga körsång. Enstaka doppingar kunde också räknas in, men något
klockrent vårtecken fanns inte inom syn- eller hörhåll. Allteftersom dagen
framskred så ljusnade det på himlen och ljusspelet över havet var klart
njutbart.
På hemväg kunde den uppmärksamme glädjas åt
ytterligare ett vårtecken, en ensam stare som födosökte i den norra rondellen
vid Åhus, ett litet och välkommet tecken på tider som trots allt är på väg.
Jan Linder
Skräbeån 27
februari
Den numera traditionella senvinterexkursionen
startades med att visa upp en död fågel. En nästa fjäderlätt utmärglad hornuggla
som Evert hämtat i en trädgård i Åhus var förevisningsobjektet. Tyvärr ingen
ovanlig företeelse denna minnesvärda vinter 2010. Denna gnagarspecialist hittar
tyvärr ingen föda en sådan här snörik vinter och massdöd av arten är ett faktum.
Vårväder hade dock infunnit sig dagen innan
exkursionen och 11 tappra skådare pulsade den sedvanliga leden ned till havet.
Hade övriga följt medaljskörden i OS alltför mycket under natten? Den nästan
vindstilla morgonen med ett par plusgrader la i alla fall inga hinder i vägen.
Som exkursionsledare hade jag tagit fram artlistan från föregående år. Den
visade 46 arter. Skulle det vara möjligt att uppnå även efter en vargavinter som
denna? Bofinken sjöng dock en liten vårtrudelutt, gröngölingen ropade och
råkorna hade börjat inspektera sina bon. Nere vid åmynningen var det som vanligt
öppet vatten där bl a änder, grågäss och sångsvan uppehöll sig. De obligatoriska
smådoppingarna hade klarat även denna vinter men dök som vanligt och gjorde sig
svårsedda. Tyvärr hade de tofsvipor som Linda noterat föregående dag lämnat
platsen men det kändes ändock som om något vårtecken skulle vara på gång. Jo men
visst, efter ett tag hördes locket från vårens första sånglärka och till glädje
för oss flög åtminstone 6 exemplar förbi.
Under vandringen tillbaka sjöng ringduva och
nötväckorna kivades som vanligt. Åter vid kvarnen valde några att lämna
exkursionen, andra plikter kallade, medan vi övriga fortsatte med den norra
slingan. Under ivrigt spanande och lyssnande ökades artlistan på med bl a mindre
korsnäbb och steglits. Det gällde ju att se om det kunde bli lika många arter
som i fjol. Det fanns naturligtvis skillnader mellan artlistorna från ett
barmarksår som 2009 och när snön ligger djup. Sådana arter som tornfalk och
ängspiplärka saknades naturligtvis, men mer märkligt var att vi inte såg en enda
bergfink. Denna fågel har ju varit karaktärsart vid våra fågelbord sen den rika
bokollonskörden som lockat arten översnöats. Hur många arter blev det då,
hornugglan naturligtvis oräknad? Ordentlig kontroll vid hemkomsten visade att
sällskapet noterat 47 arter, en mer än i fjol. Inte så tokigt med tanke på
rekordvintern.
Nils Waldemarsson
Örndagen 24 januari
Tosteberga bodar och dess omgivningar kändes annorlunda vid
detta numera traditionsenliga arrangemang. Det var nämligen vinter, riktig
gammeldags vinter. Isen låg långt ut och endast ett par små råkar fanns utanför
hamnen. Snön lyste vit på marken och i den snåla sydostliga vinden tenderade den
till att blåsa ihop drivor på vägen ned till hamnen.
Lars och Britt-Marie Jarnemo hade genomfört förberedelser
under lördagseftermiddag och lagt ut 60 kg välfrusna svinlungor vid åtelplatsen.
För de förväntat hungriga icke befjädrade besökarna förberedde byalaget i
Tosteberga grillarna under morgonen och funktionärerna ur fågelklubben och
naturskyddsföreningen anslog information kring örnarna. Ändå hängde frågan i
luften, kommer det några besökare, såväl örnar som människor, i denna
vargavinter? Men, jovisst, enstaka havsörnar började tillsammans med de alltid
närvarande korparna ansätta åteln. När klockan hade passerat nio så fylldes
också hamnplan med besökare både de som planerat detta och spontana sådana.
Som vanligt informerade Lars Jarnemo och Christer Neideman
kring både aktuellt läge för örnar och örnmatning och gav en
bakgrundsbeskrivning kring Projekt Havsörn. Undertecknad fyllde på med
information från örnräkningen den 2 januari. Våra flitiga klubbmedlemmar visade
sen det efter hand ökande antalet havsörnar i sina tubkikare. Också antalet
besökande örnskådare höll i sig under förmiddagen. Dessa passade också på att
inmundiga såväl den grillade korven som kaffet som byalaget bistod med. Viss
omsättning på besökarna var det säkert på grund av vinterkylan. Vi bedömer att
minst 150 personer besökte oss under denna förmiddag. Men det är kallt ute vid
havet på vintern när sydosten ligger på även om solen lyste över arrangemanget.
För den som händelsevis inte visste om det innan vet det nu.
Nå, örnarna då? Efter flitigt räknande kom Evert fram till att
vi hade åtminstone 14 individer vid ett och samma tillfälle. Detta är ju klart
färre än det brukar vara. Förklaringen kan säkert tillskrivas rådande väder och
isförhållanden. Trots närvaron av utlagd föda följer havsörnarna, åtminstone
delvis, iskanten med de byten i form av försvagade simfåglar och eventuell fisk
som kan finnas där. Även de stora gåsflockarna som delvis dragit vidare gör att
örnarna följer med dessa i hopp om hitta några försvagade individer. I övrigt
var det som förväntat ganska fågeltomt. Några noteringar dock, i råken låg två
salskrakshonor och iskanten besöktes vid ett par tillfällen av dubbeltrastar.
Ett märkligt ställe för denna art att söka någon föda på. Dessutom såg Evert två
överflygande sånglärkor. I övrigt kan man lugnt konstatera att vårtecknen lyste
med sin frånvaro.
Jag tackar såväl besökare som alla funktionärer och inte minst
byalaget i Tosteberga som såg till att något varmt att få i magen fanns till
hands.
Nils Waldemarsson
Äspet söndag 17 januari
Fågelklubbens numera traditionella januariexkursion till Äspet
genomfördes den här gången i riktigt bistra vinterförhållanden. När de 25
deltagarna samlas på parkeringen vid niosnåret möts de av grå moln, flera
minusgrader och en piskande vind från sydost. Vädret till trots väljer vi att
genomföra den vanliga promenaden ut till stora tornet, längs norra stranden och
tillbaka via södra hamnpiren.
Från parkeringen ser vi två subadulta havsörnar i typiskt låg
och lite klumpig jaktflykt över den isbelagda lagunen. De sätter sig senare på
de väldiga ismassor som tornat upp sig över stenarna ute på Karet. På väg ut mot
stora tornet stöter delar av gruppen en ensam ängspiplärka som sökt skydd i
anslutning till vasskanten. Det skulle tyvärr visa sig bli den enda kontakten
med piplärkor under dagen. En direkt konsekvens av den stränga vintern. Deras
normala favorittillhåll, norra stranden och Korrans utlopp, är nämligen helt
fruset. Kring årsskiftet fanns här minst fem vattenpiplärkor och åtta
ängspiplärkor.
I vattnet ligger det en del knipor, någon enstaka småskrake
och alfågel samt åtminstone en salskrake. Den senare arten söker sig till Åhus
hamn och Äspet när isläget utanför Tosteberga blir alltför tufft. I hamninloppet
kämpar en ensam skäggdopping mot is och vind. Inne i själva hamnen är det gott
om gräsänder och vitfågel utmed kajen. I en liten vak ligger en handfull vigg,
en bergand och en sothöna.
Salskrake hona
Vi tar oss tämligen raskt tillbaka till parkeringen för en
värmande fika. Delar av gruppen fortsätter sedan till Gamla Äspetbron där det
alltid finns öppet vatten. Under bron ligger en frusen smådopping. Några
ringduvor flyger över, liksom ett par rödvingetrastar. Två sparhökar (honor)
kivas i luftrummet och en av hökarna sätter sig även en kort stund i alridån
utmed den isbelagda ån. Plötsligt dyker det även upp en stenfalk i luftrummet!
Falken drar i snabb flykt vidare söderut över Äspetskogen.
Laddade med energi efter stenfalkens blixtpassage är det ett
litet gäng som insisterar på ett försök att få se den mindre sångsvan som varit
stationär vid Yngssjö sedan årsskiftet. Väl på plats får vi kanonobsar och kan
göra direkta jämförelser av näbbteckningarna på mindre sångsvan och vanlig dito.
Annat trevligt på den här lokalen är flera brokiga glador i loj flykt mot vita
fält, 5-6 havsörnar, en tornfalkshane, frusna grå- och sädgäss, en
förbipasserande duvhök samt en knäppande rödhake.
Exkursionsledaren vill rikta ett hjärtligt tack till
fågelklubbens tappra medlemmar som stod ut med kyla och vind i ett för dagen
fågelfattigt Äspet. Vi får hoppas att förhållandena är lite mildare 2011.
Göran Arstad
Tidigare
exkursionsreferat
|
